Emigrationen

Svenska Dagbladet

Jan-Ewert Strömbäck:
Trakasserier fick svenska kvinnor att fly till USA
Påstridiga chefer och trakasserande husbönder hörde till de vanligaste skälen när en statlig utredning 1907 förhörde sig om varför kvinnor ­valde att emigrera till USA. De bevarade intervjuerna ger ovärderliga ­bidrag till såväl #metoo-kampanjen som våra dagars flyktingdebatt.
Invandrande kvinnor väntar på att bli inspekterade på Ellis Island utanför New York, cirka 1910.
Invandrande kvinnor väntar på att bli inspekterade på Ellis Island utanför New York, cirka 1910. Foto: Lewis Hine
Trots den där välbekanta atmosfären inför en åskskur stannar avspända flanörer. De lyssnar på barnen som åker rutschkana, badar i den grunda plaskdammen, trampar i små ”månbilar” eller behåller sin plats i klätterställningen. Parkleken kallas Vippan. Platsen heter Kerstin Hesselgrens park.
Den ligger i Fruängen, Stockholm.
Uppmärksamma iakttagare kan notera hur lunchlediga systemvetare och deras arbetskamrater rör sig på respektavstånd intill varandra. Företrädare för den yngre generationen, däremot, tar skydd bakom ett plank för att få eller nå en frivillig eller ofrivillig kyss. Detta följer normen. Ovälkommen beröring på jobbet tillhör inte samma division som ömsesidigt tonårshångel.
Kerstin Hesselgren (1872–1960) bejakade både människans lust och hennes integritet. ”Kerstin den första” brukar hon kallas – riksdagskvinnan som blev historisk. Hon motionerade och argumenterade för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män, rätt till statliga tjänster för gifta kvinnor, sexual­upplysning och friare abortlag. Där hon stod i första kammaren fick hon mer än en gång markera mot dryga, översittande, manliga leda­möter. kundservice.svd.se
Kerstin Hesselgren var också Sveriges ­första yrkesinspektris, chef för den kvinnliga yrkesinspektionen som startade 1913. Därtill är en i våra dagar intressant notering på hennes meritlista uppdraget som intervjuare åt den statliga emigrationsutredningen 1907. Det hon då fick veta av sina informanter var en variant av #metoo.
Några av utredarna följde helt enkelt med emigrantbåtar och intervjuade resenärer. Månatliga resor, var det tänkt, men så blev det inte. Utredningen åstadkom ändå ett imponerande stort antal intervjuer med både män och kvinnor. 
När Kerstin Hesselgren intervjuade emigrerande kvinnor var ett återkommande svar om bevekelsegrunderna för att lämna landet arbetsgivares trakasserier. Särskilt tjänsteflickor, pigor, kunde vittna om påstridiga män i hushållen. 
Hesselgren reste med en båt från Göteborg och gjorde sällskap med kvinnor som skulle byta till ett annat skepp i England på sin resa till Amerika. Hon stannade i Hull några dagar, men mest i Liverpool. Där vistades hon under fyra veckor på ett emigranthotell, för att befinna sig i närheten av dem hon intervjuade och för att få tillfälle att umgås med dem på kvällstid.
En del av de 2,2 miljoner européer som emigrerade via Hull var kvinnor som ­trakasserats på sina arbeten. Staty av över europeisk emigrantfamilj vid Hulls hamn. Foto: Jan-Ewert Strömbäck
Det var ett ovanligt arbetssätt för en statens utredare, men visade sig vara mer eller mind­re nödvändigt för att få tillräckligt med tid tillsammans med kvinnorna. De unga kvinnornas ovilja att tala om sin bakgrund övervanns genom att den empatiska inspektrisen följde med ut på staden och bjöd dem ”någon förströelse”. 
Kerstin Hesselgren var vid tillfället bostadsinspektris, och fick tjänstledigt från Stockholms hälsovårdsnämnd för emigrationsutredningens uppdrag. Hennes 46 intervjuer bifogades som bilaga 7 till den omfattade utredningen.
Drygt hundra år senare sitter jag på Riksdagsbiblioteket i Stockholm och läser emigranternas berättelser. Här utkristalliseras bilden av ett obeskrivligt hårt arbete. Flickor, bara 15 år gamla, börjar arbetsdagen vid femtiden på morgonen och slutar inte förrän vid elvatiden på kvällen. De vågar inte sitta ner av rädsla för att få en utskällning. Om de har en ledig dag förväntas de tillbringa den tillsammans med herrskapet på landet.
Sovplatsen var oftast i köket eller i något rum tillsammans med husbondfolket. Nästan alla har skrivit brev till redan utvandrade ­syskon eller andra släktingar i Jamestown, Boston, Chicago eller Winnipeg och bett om hjälp. För att vara statlig utredningsprosa är desperationen och vanmakten anmärkningsvärt tydlig. Bakom kvinnornas vädjanden finns en känsla av skam och skuld. Nu gäller det att lämna husbonden och ta sig till fri­heten innan ett sexuellt utnyttjande har blivit till ett livslångt stigma och trauma.
De flesta av de intervjuade var mycket unga, mellan 16 och 20 år, de var oftast bonddöttrar eller tjänsteflickor. Bara två eller tre hade ­arbetat i fabrik, några hade stått i affär och ett par hade varit sömmerskor. Om ett fåtal av kvinnorna var arbetare, var deras män det i desto större utsträckning. Förtjänsten som industriarbetare var inte dålig, men levnadsomkostnaderna i Sverige var alltför höga.  
Om de intervjuade kvinnorna skrev Kerstin Hesselgren: ”De flesta gjorde ett synnerligen gott ­intryck. Allvarliga, ordentliga utseenden, ­ytterst få voro slampiga eller otrevliga i sitt uppträdande; man hade en bestämd känsla av att det var duktigt folk, som ville fram i världen.” 
Svenska utvandrare går ombord på ett fartyg i Göteborg 1905. Foto: Library of Congress
Bonddöttrarna var oftast stora, kraftiga och sunda individer som uppträdde med lugn värdighet. Tjänsteflickorna var påfallande sjukliga eller åtminstone mindre och spädare och med ”tämligen förkrympta utseenden”, något som utredaren med det etnografiska arbetssättet förklarade med informanternas hårda arbete:
”Att låta 15–16 års flickor börja sitt arbete kl. 4, half 5 till 5 och utan rast gå till kl. 10–11 om kvällarna är omänskligt. De ha värre arbete än drängarna såtillvida, att de under middags- och kafferaster vanligen också ha att sörja för maten och diskningen, även då de ha utearbete.”
En 23-årig ogift kvinna, som tidigt blivit ­föräldralös, var på väg till sin äldsta bror i San Francisco. På bondgården där hon arbetat fick hon ägna sig åt mjölkning och skörde­arbete. Hon och en annan piga bodde i köket tillsammans med tre av familjens barn och kunde inte lägga sig förrän husbonden kommit hem och fått mat. Denne var en tyrann som blev särskilt besvärlig när han hade druckit sprit. Tjänsteflickorna fick aldrig arbeta åt sig själva, inte ens på natten vid ljus som de själva köpt. ”Det var stöld från honom om de orkade arbeta mer och ej gjorde det för honom.” 
Nu väntade bättre tider. I Amerika hade hembiträdena en eftermiddag ledig varje vecka förutom den lediga söndagen. Om de då stannade hemma hos sin arbetsgivare behövde de inte, som i Sverige, riskera att tvingas rycka in och hjälpa till.
Vid tiden för utredningen och intervjuerna fick inte sjuka emigranter komma in i USA och inte heller stanna i England. Det gällde sedan två år tillbaka. Kerstin Hesselgren nämner ”en ung, nygift fru som blef återskickad från Amerika; mannen måste gå i land och hon skickades tillbaka, men kom tokig till Liverpool, där hon ännu vårdas på hospital”. 
Läsningen ger utrymme för associationer till vår tids regler om flygbolags transportöransvar i utlänningslagen och försvårande av familjeåterförening i asyllagstiftningen. Och läsningen ger obönhörligen associationer till #metoo-kampanjen. Kampanjens tidlösa innehåll är uppenbart.
Kerstin Hesselgren påminner onekligen om sin jämnåriga kollega på den andra sidan av Atlanten, svensk-amerikanen Mary Anderson. Hesselgren var den svenska kvinnliga yrkes­inspektionens första chef samtidigt som ­Anderson var chef för United States Women’s Bureau. De engagerade sig båda för att bygga välfärdssystem med tonvikt på kvinnors rättigheter. Ingen av dem missade ett tillfälle att protestera när manliga arbetsgivare kränkte kvinnliga medarbetare.
Kerstin Hesselgren (till vänster) gjorde intervjuerna för emigrations­utredningen 1907, och kom liksom sin kollega i USA, svensk-amerikanen Mary Anderson (till höger), att tidigt engagera sig för kvinnors rättig­heter i arbetslivet. Foto: Library of Congress
Från start engagerade sig de båda för att kvinnor skulle involveras i Internationella ­arbetsorganisationens (ILO) strävanden. ­Detta var nämligen inte alls självklart. Med aktioner, petitioner, lobbying och opinionsbildning i Paris och Washington påpekade företrädare för kvinnliga organisationer att kvinnors villkor i arbetslivet och på arbetsmarknaden skilde sig från mäns. Därför var det orimligt att deras situation inte skulle uppmärksammas.
Efter att ha mötts på fredskongressen i Paris 1919, där ILO bildades, utvecklade Hesselgren och Anderson ett systerskap. När jag hade anledning att besöka de kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek, Kvinnsam, beställde jag fram dokument ur Kerstin Hesselgrens arkiv från tidpunkten då hon hade varit med i en delegation som besökte USA jubileumsåret 1938 (New Sweden-året). På plats bad hon att få ha ett lunchmöte med Mary Anderson.
På Kungliga bibliotekets handskrifts­avdelning i Stockholm finns ett mindre Kerstin Hesselgren-arkiv med bland annat ett brev från Mary Anderson från år 1937. Det handlar om ett Women’s charter, ett fördrag som går längre än de gängse strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. I fördraget ­uttalas att kvinnor ska ha fullständiga medborgerliga rättigheter. När kvinnors ohälsosamma arbetsmiljöer och långa arbetsdagar resulterar i fysisk utmattning och de förnekas rätten till vila, ska detta korrigeras genom social- och arbetslagstiftning.
Det är känt att Mary Anderson träffade den svenska yrkesinspektrisen när hon gjorde sitt första återbesök i Sverige, år 1923. De båda trivdes i varandras sällskap, och överens om vilka arbetsmiljöfrågor som borde prioriteras. Det blev ingen internationell kvinno­rörelse med nämnda Women’s Charter som grund. Däremot har vi fått en framgångsrik #metoo-rörelse.
Emigrationen från Europa till Nordamerika är utforskad med råge. Alla tänkbara infallsvinklar förekommer. Minsta vrå i minsta svenskstad är dokumenterad. Märkligt nog finns det ändå ett område som ligger för fäfot, trakasserande arbets­givare som får särskilt kvinnor att ta det livsavgörande beslutet att emigrera. #Metoo-kampanjen kan möjligen ge inspiration till en forskning även om detta. Härvidlag utgör Kerstin Hesselgrens intervjuer och 1907 års emigrationsutredning ett utmärkt första ­underlag.
Kerstin Hesselgren kom under hela sin ­gärning, som myndighetsperson, riksdags­ledamot, Fogelstadskvinna, skribent i Tidevarvet, att verka för kvinnans status och ­jämställdhet mellan kvinnor och män. En utgångspunkt för henne och Mary Anderson var att med ökat självförtroende hos individen och ökad respekt för individer och kollektiv avtar jordmånen för trakasserier och ­annan förtryckande härskarteknik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar