Utv till Amerika

http://slakthistoria.se/slaktforskarskolan/sa-sparar-du-utvandrarna-till-amerika

Så spårar du utvandrarna till Amerika

Sökandet efter utvandrare börjar i Sverige. Att granska kyrkböckerna är steg ett.

2 november 2017
Någonstans i din släkt finns det säkert en amerikautvandrare, då nära på en fjärdedel av Sveriges befolkning av olika orsaker lämnade landet under utvandringsperioden 1850–1930.
Även före 1850 förekom det utvandring, men i mindre skala. Enstaka personer gav sig av över Atlanten redan på 1700-talet. Från år 1820 införde USA att ankommande skepp måste lämna så kallade passagerarmanifest. I sådana finns mer än 5 000 svenska utvandrade registrerade, fram till år 1850.

Börja i svenska kyrkböcker

Men emigranterna har även lämnat många andra spår efter sig. Var ska man då börja leta efter utvandrare i släkten? Du kanske har hört att farfar hade en morbror som slog sig ner i USA, men vet inte vad han hette? Då får du gå till kyrkböckerna och reda ut farfars mors syskon och följa dem framåt i husförhörslängder och församlingsböcker tills det står ”utflyttad till Norra Amerika” på någon av dem.
Nästa steg är att finna vart utvandraren tänkte resa. Från 1869 skulle svenska emigranter gå till poliskammaren i utvandringshamnen (vanligen Göteborg) och visa upp sina biljetter och få dem granskade av polisen. Emigranterna skrevs sedan upp med namn, ålder, kön, hemort och destination. 

Emigranten Populär

Dessa listor har registrerats i alfabetisk ordning och finns nu i en databas, som heter Emihamn. Tillsammans med några andra databaser finns den på en CD-skiva, som heter Emigranten Populär. Denna går fortfarande att köpa, till exempel från Rötterbokhandeln. Uppgifterna finns också på betalsidan Emiweb, som även har passagerarlistor. Sådana finns även på Arkiv Digital.
Ellis Island utanför New York var första anhalt för emigranter mellan åren 1892 och 1924.
På Emiweb finns också uppgifter ur kyrkböckerna rörande utvandrare. Dessa uppgifter publicerades först på en CD-skiva som hette EmiBas, utgiven av Svenska emigrantinstitutet i Växjö och Sveriges släktforskarförbund, men den är nu slutsåld.
Man bör också se om det finns någon bouppteckning efter föräldrarna till den som emigrerat, alternativt någon bouppteckning efter ogifta syskon, som upprättats efter utvandringen. Där kan det stå var utvandraren finns, eller också står det bara till exempel ”på känd plats i Amerika”.

Castle Garden och Ellis Island

De flesta som lämnade Sverige reste till USA. Den största invandrarhamnen var New York. Redan 1855 ordnade stadens myndigheter en mottagningsstation på Manhattans sydspets, Castle Garden. 
Här fördes listor över ankommande invandrare, dessa finns i dag åtkomliga i en databas. Uppgifterna är dock mycket kortfattade och svårtolkade. Som destination anges i bästa fall en delstat.
1892 öppnades mottagningsstationen Ellis Island på en ö i New Yorks hamnområde. För de invandrare som anlände till Ellis Island finns mer utförliga uppgifter registrerade, och det blir ännu bättre framåt 1910-talet. 
Man kan till exempel få veta vem en immigrant skulle till, och om det var en släkting eller vän. Så småningom anges också vem som är närmast anhörig i hemlandet, vilket kan visa om man hittat rätt person.
Uppgifterna från Ellis Island är samlade i en databas. När man söker där är det viktigt att titta på det skannade manifestet, annars får man inte fram all information.

Fler invandringshamnar

Andra viktiga invandringshamnar i USA var Boston och Philadelphia. Quebec och Halifax i Kanada tog också emot många immigranter. Listor över vilka som ankom till dessa platser finns på Ancestry.com och FamilySearch.org.
Ett problem när man söker efter sin släkting kan vara att utvandraren skaffade sig ett nytt efternamn när han eller hon väl steg i land – ett nytt svenskt sådant, eller ett amerikanskt. Kanske amerikaniserade han eller hon också sitt förnamn – Jan och Johan blev ofta John, Anders omvandlades till Andrew eller Drew, Lovisa kunde bli Louise och Matilda Tillie.

Folkräkning vart tionde år

Man kan också söka efter en utvandrad släkting i de amerikanska folkräkningarna. Viktigt att komma ihåg då är att man i USA har och har haft en annan syn på folkbokföring än vad vi är vana vid – man nöjer sig med att räkna sin befolkning vart tionde år, och vad folk gör däremellan (flyttar hit eller dit) är det ingen som håller reda på. 
Folkräkningarna (Census), då namn, födelsedata och andra uppgifter registreras, görs på årtal som slutar med 0. Man började 1790 och den senaste skedde 2010, men det är 70 års sekretess, så den senast tillgängliga är från 1940. Census 1890 förstördes i en brand.
Folkräkningarna finns hos exempelvis FamilySearch och Ancestry. Man kan söka över hela landet, i en viss delstat, eller i ett visst county. Somliga delstater upprättade ockå folkräkningar de år som slutar på 5.
Uppgifter om födda, vigda eller döda började delstaterna i allmänhet inte föra förrän tidigt 1900-tal, ibland finns denna information fritt tillgänglig på nätet.
Publicerad i Släkthistoria 3/2016

Rikstäckande databas i Sverige

  • Emiweb, betaldatabas som har passagerarlistor, SCB:s listor över utvandrare från 1830, återinvandrare från 1895 och mycket mera.

Rikstäckande databaser i USA

  • Stephen Morse har utvecklat ett antal förenklade sökformulär, som underlättar sökningar i de stora databaserna, som ofta är komplicerade. För vissa sökningar behövs även ett abonnemang på Ancestry.

På sociala medier

På Facebook finns ett otal grupper för släktforskning. Swedish American Genealogy Group vänder sig både till amerikaner som behöver hjälp i Sverige, och svenskar som söker borttappade släktingar i USA. Gruppen är bara ett exempel på hur man kan få hjälp via sociala medier, olika nätforum, eller genom att söka kunskap på internet.
På Sveriges släktforskarförbunds Anbytarforum finns mängder med frågor och svar om utvandrare som kan vara lärorika att läsa. Förbundet har på sin webbplats Rötter ”Faktabanken”, också samlat många forskningstips.
Publicerad i Släkthistoria 3/2016

.













Svenskar som utmärkt sig i Amerika.
Svensken som httade guld i USA och blev Europas rikaste man.
Svenska Dagbladet.




N:o 1. Den som har god utkomst i Sverige, bör stanna der, heldre än söka det obekanta, skulle deremot förmärkas, det ej inkomsterna motsvara utgifterna, res då till Amerika medan medel finnas dertill då möjligen något öfverskott kan beredas vid framkomsten, för att der börja en ny verksamhet, och har Amerika bland sina svårigheter, fördelar att erbjuda, som intet annat land kan göra det stridigt.

N:o 2. Hvar och en som fruktar kroppsarbete bör ej utvandra.

N:o 3. Hys inga öfverdrifna förhoppningar, och du skall lyckas.

N:o 4. Var nykter, redbar och flitig, och du skall lyckas här bättre än annorstädes, ty dessa egenskaper äro de som aktas och betalas i Amerika, ty der nedsätter lättjan och arbetet adlar.

N:o 5. Börja resan under ett fast beslut, att med tålamod, kraft och ihärdighet bereda dig ett hem och du skall lyckas.

N:o 8. Jordbrukare, handtverkare och arbetskarlar samt tjenstflickor kunna alltid beräkna en säker och god utkomst.

N:o 9. Haf medförda kistor och säckar väl och tydligt märkta, nedlägg ej penningar uti dem.

N:o 12. Tag väl vara på lösa tillhörigheter och lemna dem aldrig utan tillsyn ty någon medpassagerare torde då undansticka dem, särdeles då de Irländska kommit ombord.

http://www.utvandrarnashus.se/

http://www.findagrave.com/


 ***





Resan till Amerika.
En berättelse av Albert Lindgren 1897.


 Resan till Amerika 1897

Av Albert Lindgren

(En unik och något språkligt tillrättalagd berättelse.)
Att resa till Amerika i den gamla goda tiden var ingen lustresa som det nu är. Man behandlades mer såsom en massa kreatur och icke såsom mäniskor. Då jag såsom emigrant år 1897 lemnade Stockholm för att företaga denna resa var det med goda förutsettningar. Ooch det var icke utan att jag levde på stora framtidsutsikter att jag skulle såsom så många andra skapa mig en betryggad framtid.

Avskedets stund var gripande när jag sade farväl till nära och kära samt till de vänner som hade samlats vid Centralstationen i Stockholm. Det kändes smärtsamt att lemna dem alla, och särskilt den som ägde ens hela kärlek. Jag kände att best vore att låta tåget gå förutan mig men jag var för stolt att ändra mig i sista stund. När jag sedan satt på tåget som ångade iväg till Göteborg i min stilla ensamhet kommo dystra tankar för mig. Jag kände att jag gick svåra tider tillmötes, tider av lidande och umbäranden .

Sent på kvällen ankom jag till Göteborg och så bar det iväg till ett Emigrationshotell. Nästa dag ordnades mitt pass som mina övriga papper och nästa dag fingo vi marschera i en sluten trupp ett par hundra emigranter ned till kajen där det var en liten ångslup som förde oss ut till den båt som skulle föra oss över till England.

Vi lemnade Göteborgs redd kl två. Vi stuvades in på båten ungefär som något slags djur. Våra sovplatser bestod av britsar som voro byggda i två våningar så att en våning inunder men öppen framtill den översta våningen likaså bygd. Två och två i samma brits. Som vädret var lite ostadigt och Nordsjön orolig så började båten gunga rätt betydligt. Snart var det full storm och därmed började sjösjukan inställa sig. Rätt som man stod där så stod man på huvudet eller rullade man helt om. Det gjorde att det som fanns inom oss började att få fritt utlopp i kräkningar och diarré. Därför hände det att de som bodde på första våningen om de hängde huvudet ut, kunde få sig en riktig dusch av vad som de som låg på övre våningen hade att bjuda på och försökte att avyttra. Lukten eller stanken var oerhörd. Att vara i en svinstia tillsammans med några stycken svin skulle ha varit ett himmelrike.

Vi kommo dock omsidor efter en svår storm till England och steg i land i Grimsby. Kl var halv tio på förmiddagen. Så fingo vi marschera liksom en hop kreatur till en barack där vi fingo intaga vår måltid som bestod av potatis samt kött. Efterrätten var någon slags soppa som mest bestod av vatten. Att vi voro en slags otrevliga människogestalter förstås nog väl. Efter denna vådliga resa liknade våra kläder mest nedsmutsad, hoprullad lump med alla dagsfläckar på. Vi försökte att skrapa och borsta oss samt tvetta oss så rena som möjligt men det var mycket svårt för det hade torkat fast hela härligheten, men efterhand sågo vi rätt hyggliga ut. Det blev föresten inte mycken tid mer för kl tolv skulle vi vara färdiga att med tåget lemna Grimsby och resa rätt igenom England till Southhamton för att med båt därefter resa över Atlanten.

Vi stuvades in i vad vi i Sverige kallade godsvagnar. Vanliga brädor voro fastspikade i vagnarna, ifrån den ena sidan av vagnen till den andra, så tätt som möjligt tillsammans. Vi placerades sju på varje bänk tätt intill varandra så att vi inte alls kunde röra oss. Jag förstod efteråt att det var gjort med beräkning. Om någon skulle svimma skulle ingen kunna falla ner. Likt packade sillar i en burk skulle vi hänga ihop. Klockan blevo två innan vi blevo färdiga för avresa. Jag var redan öm i aktern av det långa sittandet på dessa hårda träbänkar och ännu hade vi inte börjat vår resa. Jag tänkte, hur skall detta avlöpa? Jag tänkte även på de mina därhemma att nu skulle de se mig. Men det var rätt åt mig. Jag hade inte här att göra.
Så satte tåget igång, hastigheten ökades undan för undan. På varje vagn fanns fyra små gluggar eller fönster, två på varje sida, omkring fyra decimeter i omkrets. Jag hade fått min plats vid en av dem. Jag försökte att titta ut för att se hur omgivningarna voro. Till en början gick det rätt bra men efter någon timme var det omöjligt. Hastigheten hade ökats så att det var omöjligt att urskilja någonting. Aldrig hade jag åkt så fort förut och aldrig senare. Vagnarna dängde och hoppade så man blev ordentligt omskakad. Det var värre än på Nordsjön. Verkningarna var desamma vilket även började visa sig. En del svimmade, särskilt de kvinnliga passagerarna. Vår goda middag började att komma i rörelse och låg snart såsom en flytande ström på vagnens golv. Hettan i vagnen var odräglig. Nu började även lukten och stanken göra sig gällande alldeles som på båten över Nordsjön.

Vi ankom till Southhamton kl 10.30 em. Således hade vi färdas över England på 8,5 timme. Det var en vådlig färd. Vi voro alla glada att vi hade kommit fram med livet i behåll om än lemmarna värkte och man kände sig som om man hade undergått någon slags tortyr. Ett par kvinnor måste transporteras på sjukvagn till sjukhus. Vi andra fingo åka till ett så kallat emigranthem för att få lite vila. Jag var glad när jag fick lägga mig men det blev icke lång sömn. Jag väcktes snart av en hel del krypande individer. Sängen var full överfull av löss, kackerlackor och råttor. Jag försökte att skaka av mig ohyran så gott jag kunde och gick ut på gatan. Jag föredrog att gå brandvakt.

Klockan tre på morgonen fann jag ett kafé som var öppet. Där fick jag mig en kopp härligt kaffe med bröd till och där satt jag kvar tills klockan var sex. Sedan jag betalat återvände jag till emigranthotellet. Därifrån marscherade vi klockan tio eller drevs som en flock kossor ner till kajen där den stora Atlantångaren låg förtöjd. Efter noggrann undersökning fingo vi så bestiga båten. Det var en riktig lustjakt denna stora koloss. Vi fingo där en hytt, ett litet rum för fyra personer med var sin säng att ligga uti, ett tvättställ med varsin ren handduk. På golvet var det korkmattor, allting rent och snyggt.

Klockan ett lemnade vi Southhamton och en timma senare serverades middag i matsalen. Det var god mat bestående av tre rätter samt därtill efterrätt. Att det smakade bra det kan man väl förstå. Och nu började jag att känna mig hemma igen. Härligt väder var rådande. Vi togo så en promenad på däck. Klockan fyra serverades te med smörgås och klockan sex kvällsmat. Det kändes som om man kommit in i en ny värld. Nästa morgon serverades frukost klockan åtta och sedan klockan tolv middag. Varje dag emellan två och fyra var det musikstund. Livet ombord på det flytande palatset var bedårande.

Efter elva dagars resa voro vi framme i det land som skulle bliva för mig ett avgörande för min framtid. Mina tankar gick hem till de mina. Jag tänkte även hvad skulle möta mig i detta land, när jag gick okända möten till mötes men allting ordnar sig ju alltid.

Albert gifte sig med en svensk flicka, slog sig ner i Connecticut och återvände till Sverige med fru och två barn 1908.
Tack Brittis för att jag fick ta del av Alberts fantastiska brev!

Anbytarforum
Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Monica Antonsson skrivet 2012-03-31, 06:22

Trädgårdsmästaren Albert Lindgren född 12/10 1870 i Ad Fredr förs i Stockholm utvandrade 29/9 1897 då han for med båt från Göteborg till Southamton i England och därifrån vidare till New York med båten St Louis såvitt jag förstår.

Anna Lovisa Jönsson född 12/5 1873 i Södra Rörum, Kristianstads län, utvandrade från Hörby den 16 nov 1888 med båt från Malmö till New York. Oklart om hon bytte båt på vägen. Hon bör emellertid ha kommit fram omkring den 27 nov samma år.

Albert och Anna gifte sig någonstans i USA 25/12 1898. I folkräkningen 1900(där han kallas John Lingren i Stamford, Fairfield, Connecticut) står att de har varit gifta ett år och att de vigdes 1899. De har då den gemensamme sonen Albert Lindgren född 17/5 1900 och får 1901 (enl svenska folkräkningen 1910) dottern Alice Carolina i Rowayton, Connecticut. De kommer nämligen tillbaka till Sverige 1908 och stannar här.

Av folkräkningen 1900 framgår att Anna hade en dotter med sig i boet vid namn Augusta Green (jag är verkligen osäker på efternamnet, särskilt som fadern ska vara svensk) som är åtta år, dvs född cirka 1892 i New York. Hon tycks inte följa med hem till Sverige. Åtminstone finns hon inte med i folkräkningen 1910.

Det föreligger en familjeskröna kring dessa personer. Anna, som var en ensamkommande piga på 15 år när hon kom till USA, ska ha blivit hushållerska på en farm där hon fick lära sig nya engelska ord varje dag. Hon ska också ha gift sig - okänt med vem - och fått en dotter. Detta barn - som alltså skulle kunna vara ovan nämnda Augusta (Green) - ska ha rövats bort av indianer men återkommit efter 1-2 år.

Jag försöker hjälpa en kompis men är novis på Ancestry och hittar inte mer än så här. Finns det möjligen någon som vill hjälpa familjen att få klarhet i detta mysterium? Blev Augusta kvar i USA? Hur gick det för henne? Finns ättlingar? Kan man söka bland tidningsklipp efter den påstådda kidnappningen? Och så vidare.
Tacksam hjälp!

Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:29

Det verkar som hon gifter sig. Det finns i alla fall en Augusta Green som gifter sig med Morris Burnell. 1920 bor de i New Jersey, Augusta står då som föd i New York av svenska föräldrar vilket stämmer bra. När deras son gifter sig anges moderns namn till Augusta Green Burnell.
groom:   Aldo Ferrant Burnell
groom's race:   White
groom's date of birth:   05 Jul 1910
groom's place of birth:   , , New York
groom's residence:   Monticello, , Indiana
groom's number of marriage:   1
groom's father:   Morris Burnell
groom's mother:   Augusta Green Burnell
bride:   Emma Beatrice Mosier
bride's race:   White
bride's date of birth:   23 Nov 1910
bride's place of birth:   Owensburg, , Indiana
bride's residence:   Bedford, , Indiana
bride's number of marriage:   2
bride's father:   Vernie Terrell
bride's mother:   Rosa Goldsmith Terrell
informant name:  
date of license:   21 Apr 1952
county of license:  
date of marriage:   21 Apr 1952
place of marriage:   Bedford, , Indiana
official:

Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:31

1930 bor de i Florida:

name:   Agusta A Burnell
event:   Census
event date:   1930
event place:   Clermont, Lake, Florida
gender:   Female
age:   38
marital status:   Married
race:   White
birthplace:   New York
estimated birth year:   1892
immigration year:  
relationship to head of household:   Wife
father's birthplace:   Sweden
mother's birthplace:   Sweden
enumeration district number:   0023
family number:   241
sheet number and letter:   8B
line number:   91
nara publication:   T626, roll 322
film number:   2340057
digital folder number:   4531943
image number:   00918
    Household   Gender   Age
spouse   Morris A Burnell   M   42
     Agusta A Burnell   F   38
child   Aldo F Burnell   M   19


Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 08:37

Augusta Burnell dör 1932 i Florida (Florida Death Index), maken är i Florida Census 1945 omgift. Har du kollat bouppteckningen efter modern?

Aldo F Burnell dör i november 1967 i Knoxville, Tennessee. Han var mellan 1932 och 1944 gift med Florida (!) Deiro, de skildes.
Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 09:33
Jag hittar Anna Green, född i Sverige 1873 och gift, som intagen på fattighuset i Rensselaer, New York 30 dec 1895 för graviditet och förlossning. Hon har ett barn sedan tidigare. Tyvärr anges inte makens namn.
Källa: New York, Census of Inmates in Almshouses and Poorhouses, 1830-1920


Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Monica Antonsson skrivet 2012-03-31, 14:48

Chris
Stort tack för hjälpen!
Jag är förstummad.
Tack igen!
Jag har försökt gå i dina fotspår på Ancestry men hittar inte ett skvatt.
Och inte har jag kollat Augustas bouppteckning. Hur gör man det?
Går det över huvud taget att få fram mer, tror du?
Det hade ju varit roligt att få veta vem Anna var gift med och vilka barn hon hade. I mitt huvud går det bara runt. Suck!
Om hon fick sitt andra barn där på fattighuset undrar man ju vart det tog vägen. Och om maken hade dött eller? Vigsel?
Knepiga sökmotorer på Ancestry tycker jag. Men det är kanske bara ovanan...
Tack än en gång...

Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Chris Bingefors skrivet 2012-03-31, 16:00

Anna Lovisa, Augustas mor dör enligt Sveriges Dödbok i Solna. Hennes bouppteckning finns på Stockholms Stadsarkiv, dottersonen Aldo borde ju finnas med i den.

18730512-122

Lindgren f. Jönsson, Anna Lovisa

Solna Åldersdomshem

Död 9/6 1951.

Kyrkobokförd i Solna (Stockholms län, Uppland).

Född 12/5 1873 i Rörum (Kristianstads län, Skåne).

Änka (5/3 1946).
--------------
Motsvarande kyrkobokföringsförsamling(ar) 1/1 2010:
Solna, Solna kn (Stockholms län, Uppland)

Födelseförsamling i källan:
Rörum (Kristianstads län)

Källor:
DA / DOR 50-51

Jag har letat efter Annas förste man, men det är ont om register och uppgifter från dessa stater. En mycket vild gissning är en Axel Green, född ca 1869, som dör i Renesslaer County 1892. Men Anna anger sig ju vara gift på fattighuset 1895. Barnet kan ju ha dött efter födseln på fattighuset.



***
Välkommen till Swede Hollow: en svensk slum
”Inte ens hundarna skäller ju här” – Journalisten ”Grundy” besöker svenskarna i Swede Hollow 1896.
Foto: Wikimedia ”Inte ens hundarna skäller ju här” – Journalisten ”Grundy” besöker svenskarna i Swede Hollow 1896.



Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas.





Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas.
På satellitfoton och på Google Earth ser platsen ut som ett mörkt sår i stadslandskapet. Mellan motorvägar och gator i St Paul, Minnesota, löper en liten remsa av växtlighet, till synes överbliven.

Vägen ned i dalgången från gatu­nivån går genom Drewry's tunnel, byggd någon gång på 1870- eller 80-talet, anpassad för häst och vagn. Väl inne möts vi av vad som ser ut som "orörd natur": hela dal­sänkan är i dag en närmast söndervuxen park, kokande av grönska i högsommarvärmen. På stigen en bit ned stannar tre rådjur upp och iakttar oss.
Men precis där de står gick för hundra år sedan en hårt trafikerad järnväg. Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.

Bilden av den svenska emigranten är i högre grad än vad vi själva förstår präglad av Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina. Naturligtvis hittar man sådana som dem i arkiven – småbönder som ger sig av och skapar nya jordbruksområden på vad som nyss var Ojibwe- och Dakota-indianernas mark. Ingen kan klandra Moberg för att han skrev en så framgångsrik roman att den tycks ha överlagrat den historiska verkligheten. Moberg får ändå med många olika emigranttyper med fäste i verkliga livet, från den religiöse fritänkaren Danjel och lycksökaren Robert till Ulrika, på flykt från sexuell exploatering.

Mobergs utvandrare reser redan på 1850-talet – men de flesta av de 1,3 miljoner svenskar som emigrerar lämnar Sverige betydligt senare, med en topp kring förra sekelskiftet. Och påfallande många av dem hamnar i städerna. Bilden av de svenska emigranterna som ett dugligt småbrukarpar som lyckas "där borta", må vara till priset av en närmast själsdödande hemlängtan, är också märkvärdigt lätt att ta till sig. Men vad hände med de andra? När man börjar se närmare på dem framträder en annan svensk utvandrare, en som är lätt att känna igen i dagens migrantströmmar.

I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".

Invånarna i Swede Hollow har inte lämnat många spår efter sig i arkiven, men här och var hittar man en faktaskärva, som i kyrkböckerna från den svenska lutherska församlingen. En grupp verkar ha utvandrat från Ystadsregionen, en annan från Sundsvall. De heter sådant som Bengta Nilsson, Anders Andersson, Erik Lindgren eller Bertha Svensson. Josephina Andersson blev nio månader gammal och dog 1890. Alma Maria Anderson blev ett och ett halvt.

– Ja, barnadödligheten var sannolikt hög nere i Swede Hollow. Difteri och kikhosta härjade fritt, säger David Lanegran, professor i geografi vid Macalester College i St Paul. Lanegran, själv svenskättling, är en av de få akademiker som skrivit om Swede Hollow och vid sjuttiotalets början intervjuade han några av de då mycket gamla människor som vuxit upp där.

– I början var de mycket nostalgiska, som man är när man talar om sin barndom, och mindes platsen i ett förklarat skimmer. Det är så minnet fungerar. Men efter ett tag kom annat upp på bordet – som hustrumisshandel och fylleri. Liksom hur många från Swede Hollow som dog i arbetsplatsolyckor.
– Svenskar, inte minst kvinnor, fick senare rykte om sig att vara duktiga arbetare. Men när de kom spreds först bilden av "the dumb swede", "den dumma/stumma svensken" – vilket berodde på att de hade svårt att lära sig engelska. Under en period var svenskar inte riktigt lika "vita" i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna "vitare".

Den amerikanska immigrationsforskaren Rudolph Vecoli, som dog 2008, har också han skrivit om svenskarna och "vitheten". I sitt bidrag till Phil Andersons och Dag Blancks antologi "Swedes in the Twin Cities" citerar han skogshuggaren Horace Glenn, som 1901 skriver hem och beklagar sig:
"Här är vi högst femton vita män på sextio svenskar, men vi håller dem kort och de vet vem som bestämmer... det är bara på kvällarna jag behöver ha något att göra med de djuriska varelser man kal­lar svenskar... att gå bakom en rad svenskar är inget för en man med väl utvecklat luktsinne. Den stanken kan bara komma från en lång rad av otvättade förfäder."

Som Vecoli påpekar finns det fler vittnesbörd om att man beklagade sig över svenskarnas särskilda lukt, som inte sällan påminde om strömming. Men redan när Daily Globe gör ett återbesök i Swede Hollow i maj 1898 märker man att något håller på att förändras i synen på den svenska slummen. Artikeln handlar om en dam på jakt efter ett hembiträde och hon har hört att svenskor är renliga. Det som slår henne på plats är just hur man mirakulöst nog lyckas hålla rent i de små skjulen. Språkkunskaperna är det fortfarande si och så med, men "mrs Blank" hittar till sist en passande flicka.

Den svenska immigrantstocken fasades in i samma hierarki som and­ra nykomlingar – de senast anlända var alltid "efterblivna", lät och luktade konstigt, åt märkliga saker. Sedan kom en ny grupp in längst ned, de tidigare "primitiva" steg uppåt och blev mer amerikanska. Efter svenskarna kom italienarna till Swede Hollow, och lämnade betydligt fler spår efter sig i skrift och bild. Senare kom en grupp polacker. De sista invånarna i "Hålan" var en grupp mexikanska familjer, som vräktes 1956 varefter man brände deras hus. Dalen var en sanitär olägenhet. Nu är den en park utan lämningar av mänsklig bebyggelse.
Det finns inga tydliga spår av hur det till sist gick för de svenskar som hamnat i Dalen. En grupp tog sig "upp på gatan", som man sade, flyttade till andra svenskkvarter med något högre standard. Andra gick otvivelaktigt under. De faller också ur det kollektiva minnet.

Knappt en halv miljon Minnesotabor anger i dag "svensk bakgrund" i folkräkningsformulären. Få av dem minns något om Swede Hollow eller undersidan av den svenska immigrationen. Men sedan immigrationslagarna lättade i USA på sextiotalet fylls invandrarkvarteren av nya grupper, i dag familjer från hmongfolket i Sydostasien och senast somalier som flytt inbördeskriget. Bägge grupperna har i dag lyckats skaffa sig politisk representation i den lokala kongressen. Och Cedar Avenue, den gamla "SnooseBoulevard" (snusgatan) i Minneapolis, är i dag ett centrum för den somaliska folkgruppen. Gatorna består, människorna byts ut.

På American Swedish Institute i Minneapolis firas varje år svensk midsommar. Historikern Bill Beyer, som är med och ordnar firandet, berättar att han en kväll för några år sedan var bekymrad över att man blivit högljudda och stört grannskapet. Så på väg hem rullade han ned bilrutan och frågade en man som satt på grannhusets trappa i sommarkvällen om de svenska sångerna skallat för högt.
"Inte alls" sade mannen, "jag är från Somalia. Men min bror och min far bor i Stockholm. Så jag tyckte att det var precis som hemma."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar